Någon undrade hur man påverkas som människa då man under långa tider drabbas av sjukdom.
Jag önskar att jag kunde säga att jag blivit en bättre och godare människa.
Mera tålmodig och tacksam.
Men när jag tänker tillbaka på dessa tre år känner jag att skillnaden kanske inte är så stor.
Jag blir fortfarande otålig och klagande. Undrar varför det har blivit så här.
Kommer ihåg hur slut jag var på sjukhuset, när jag kunde ligga flera timmar på morgonen och samla mig för att orka gå upp och duscha.
Ligga och lyssna till Runes högläsning och försöka låta bli att somna.
Gå omkring med droppställningen och hoppas att cytostatikan skulle göra nytta.
Då fanns det inte så mycket att glädja sig åt.
Jag längtade efter ett mirakel, och det kanske jag har upplevt, men inte på det sätt som jag önskade.
Idag har jag försökt att tänka på hur jag mår på en skala 1-10.
Börjar dåligt men stiger allt eftersom
1. Att gå omkring i ett gammalt linne och hela tiden krama höger axel hårt för att minska bältrossmärtan
2. Oro inför framtiden, skall ta nya prover i morgon.
3. Jag slipper att ta mina sprutor på 3 veckor.
4. Vi skall äta lutfisk till middag.
5. Rune har försökt fixa till mitt korta hår.
6. Orkade åka till kyrkan både på julafton och juldagen.
7 Njuter av de gamla julsångerna.
8. Tacksam för alla vänner som har bett för mig under dessa år.
9. Min älskade familj som hela tiden stöttat och uppmuntrat mig.
10. Herren är min herde, mig skall inte fattas.
God fortsättning till er alla !!