Minnen

Vid kyrkkaffet idag fick vi lite information om årskonferensen som hölls för någon vecka sedan.
Det var Metodistkyrkans sista konferens i Sverige, då det nu bildas en ny kyrka med Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistkyrkan. Det är förmodligen rätt väg att gå, men vemodet tränger sig på, då jag tänker på allt som Metodistkyrkan betytt för mig och min släkt i flera generationer.
Minnen från årskonferenser i min barndom och ungdom, då jag stod bredvid min pappa vid inledningsgudstjänsten och hörde en mäktig psalmsång av de många pastorerna.

Herre, se din kämpaskara

Sig fröjdar att få samlad vara

Ännu en gång vi korsets fot.

Glädjens skörd vi tacksamt gömma,

Det gångnas mödor vi förglömma,

Vår lovsång Herre tag emot.

För oss var Jesu namn

En lugn och tryggad hamn.

Storm och vågor

Och eldens makt

Ej skada bragt.

Allt gagnat har, som Herren sagt.

Jag känner fortfarande hur det ryser genom kroppen då jag minns detta.

Inte mindre kändes det heller då sista psalmen sjöngs på avslutningsgudstjänsten, då biskopen läst utnämningslistan.

O sänd oss icke ut allena,

Men dela med oss mödan svår

Och följ med oss, när bland snår och törnen

vi söka det bortkomna får.

Det funna tag i herdefamnen

Och giv det där den trygga hamnen

Följ med oss, då vi i din vingård

plantera, vattna, rensa, så

Och hjälp oss att i bön och vaka

Med ömhet vårda plantor små,

Tills du, då aftonklockan ljuder,

Oss ro och vila hos dig bjuder.

Jag vet att det kan finnas frågor om vad allt deras arbete betydde. Gav det något resultat för Guds rike?

En annan strof från en psalm: "men vad som gjordes av kärlek för Jesus, äger sitt värde skall evigt bestå"

Låt oss vara tacksamma för det som varit och se framåt med frimodighet i den nya kyrkan.