När min mamma var 20 år fick hon tuberkulos. Det var ju mycket vanligt på den tiden och hon fick tillbringa ett år på Spenshults sanatorium. Så mycket till behandling fanns inte då, men man försökte få lungan att vila. Mycket tid tillbringades ute på ligghallar där den friska luften skulle påskynda läkandet. Många ungdomar var där och man hade mycket roligt, men döden var väldigt nära och man miste ofta kamrater, som inte klarade av att återfå hälsan.
Mina föräldrar hade börjat att sällskapa strax innan mamma blev sjuk, men mamma ville avsluta detta förhållande eftersom hon inte ville att pappa skulle binda sig vid en sjuk människa. Sixten hade dock en fast tro på att hon skulle bli frisk och höll fast vid detta. Han höll på att utbilda sig till pastor och trodde att han skulle få ha Ruth med sig i den uppgift som låg framför honom.
Som ett tecken på detta fick mamma denna ring på sin 21-årsdag.
Mamma tillfrisknade men var ganska svag under flera år och kunde inte återgå till något förvärvsarbete.
Hon började dock sy på sin utstyrsel, som man gjorde på den tiden.
Sy lakan och handdukar och märka dessa.
Jag tror att hon under lång tid var rädd att sjukdomen skulle komma tillbaka, men till slut vågade hon svara ja på Sixtens frieri och den 6:e oktober 1935 var det stor fest.
Alla syskon och vänner ville vara med som tärnor och marskalkar, så det var ett långt brudföje som tågade in i S.t Peters metodistkyrka i Göteborg.
Min lilla mormor var nog orolig den dagen för all mat och annat som skulle ordnas. Säkert var också ekonomin ett bekymmer. Det fanns inte så mycket i hushållskassan.
Bröllopsresan gick med tåg till Bollnäs där pappa skulle tillträda som pastor. Det var lång väg från Göteborg och jag vet att mamma hade hemlängtan ibland. Hon berättade hur hon grät den första julen när hon hörde
" När ljusen skall tändas därhemma" på radion. Mina föräldrar följdes sedan åt till många platser i Sverige och arbetade tillsammans som pastorspar.
Mamma och pappa fick leva tillsammans i 53 år.