Mina föräldrar hade börjat att sällskapa strax innan mamma blev sjuk, men mamma ville avsluta detta förhållande eftersom hon inte ville att pappa skulle binda sig vid en sjuk människa. Sixten hade dock en fast tro på att hon skulle bli frisk och höll fast vid detta. Han höll på att utbilda sig till pastor och trodde att han skulle få ha Ruth med sig i den uppgift som låg framför honom.
Som ett tecken på detta fick mamma denna ring på sin 21-årsdag.
Mamma tillfrisknade men var ganska svag under flera år och kunde inte återgå till något förvärvsarbete.
Hon började dock sy på sin utstyrsel, som man gjorde på den tiden.
Sy lakan och handdukar och märka dessa.
Jag tror att hon under lång tid var rädd att sjukdomen skulle komma tillbaka, men till slut vågade hon svara ja på Sixtens frieri och den 6:e oktober 1935 var det stor fest.
Alla syskon och vänner ville vara med som tärnor och marskalkar, så det var ett långt brudföje som tågade in i S.t Peters metodistkyrka i Göteborg.
Min lilla mormor var nog orolig den dagen för all mat och annat som skulle ordnas. Säkert var också ekonomin ett bekymmer. Det fanns inte så mycket i hushållskassan.
Bröllopsresan gick med tåg till Bollnäs där pappa skulle tillträda som pastor. Det var lång väg från Göteborg och jag vet att mamma hade hemlängtan ibland. Hon berättade hur hon grät den första julen när hon hörde
" När ljusen skall tändas därhemma" på radion. Mina föräldrar följdes sedan åt till många platser i Sverige och arbetade tillsammans som pastorspar.
Mamma och pappa fick leva tillsammans i 53 år.
8 kommentarer:
Min pappa började som lungspecialist på Komårdssanatoriet, som blev mitt allra första hem. Så jag vet vilken hemsk sjukdom turberkolosen var. Även fast föräldrarna inte bodde i dubletten på sjukhuset mer än ett halvår, blev jag immun mot tuberkolos för all framtid.
Det är en fin historia du berättar om dina föräldrar, hur kärleken övervinner allt! En härlig bröllopsbild också - sådana tar man aldrig nuförtiden...
Många kramar från Ingrid
Detta slår sagor! Vackert. Kärleken, jag tror att min sambo skulle gjort detsamma.
:)
Fint att få lasa om dina föräldrar.
Det var andra tider då. Vi har det allt bra.
Kram Birgit
Dette var virkelig rørende! Så sikker han var, din pappa, på at hun ville bli frisk! Og så godt at hun ble det, og at de fikk være med i tjenesten for Gud i så mange år! Vakkert bilde!
En bror av min mor gikk det ikke slik med. han døde av denne sykdommen, bare 30 år gammel. Heldigvis var han en kristen, så han får fortsatt være i Guds varetekt!
Takk for hilsen! Koselig!
-Margi-
Vilken tur att dina föräldrar inte avslutade sitt förhållande, tänk att de var gifta i så många år.
Kram Anne-Lie
Ojoj, vilken fin och rörande berättelse om dina föräldrar.
Kram Maidi
Tittar in i din blogg!!!Kram!
Margit
Tänk om de aldrig hade gift sig - hur skulle världen då ha sett ut...så många människor som aldrig hade funnits. Saknar dom så, min farmor och farfar :)
Skicka en kommentar