Idag stod det en artikel i Sydsvenskan om skomakaryrket.
Jag kommer då naturligtvis att tänka på min farfar Mauritz Lindell, som var skomakare.
Jag har inget minne av honom i hans yrkesroll men vet att vi länge hade en del av hans verktyg kvar hemma hos oss.
Innan han blev skomakare var han spårvagnskonduktör i Göteborg, men slutade i samband med storstrejken 1909.
När jag var liten följde farfar med till lekparken där han gav mig fart i gungan. Han hade en gång blivit påkörd av en bil och gick efter det med käpp. Käppen gjorde att han inte kunde ge fart med båda händerna, så jag gungade alltid snett.
När jag var på besök i Göteborg där farfar bodde tog vi ganska ofta promenader. Vi passerade förbi Liseberg, som jag alltid tittade längtansfullt emot, fortsatte ner till Korsvägen där vi satte oss på en bänk och tittade på cyklister, bilar och spårvagnar.
Hemma i sitt hem, som han delade med sina två ogifta döttrar, satt han för det mesta och läste. Ett intresse som gått i arv.
Farfar var också lekmannapredikant inom Metodistkyrkan. Predikantgåvan har också gått i arv till min far, min bror och min brorson och även min son.
Om en månad, den 18 mars, är det femtio år sedan Mauritz dog.
När vi pratar om våra anhöriga och vänner, som inte finns hos oss längre, är det ett sätt att hålla dem vid liv och förmedla lite av dem till kommande generationer.
4 kommentarer:
Sådana minnen måste vårdas ömt!
"Käppen gjorde att han inte kunde ge fart med båda händerna, så jag gungade alltid snett."
Det var ett fint minne, mamma. Är det kanske så att själva känslan fortfarande sitter kvar i kroppsminnet? Jag ser iallafall en vacker bild av din snälle farfar med käpp och lilla du på gungan med "vingelfart".
Ja det er viktig å fortelle om våre forfedre. Godt at de som lever nå kan "bli kjent" med dem, på en måte. Så fint å lese at så mange i din familie bringer ut "Det glade budskap"!
Din farfar ser ut til å ha vært en snill og koselig mann.
takk for at du var innom meg igjen og skrev en hilsen! Det setter jeg stor pris på! -Margit-
Jag hade också en farfar som jag tyckte mycket om och som sysselsatte sig mycket med mig. Han var skolkantor och älskade att undervisa även sedan han blev pensionär.
Så jag kommer ihåg att han bl.a. lärde mig namnen på alla Europas huvudstäder och länderna i Sydamerika innan jag hade börjat skolan. Räkna lärde han mig genom att spela kort med mig...Vi läste också böcker tillsammans - han hade en uppsjö av gamla skolböcker.
Härligt att ha sådana minnen av sina förfäder. Jag är bara så ledsen att jag inte frågade mer om hans och farmors ungdom, det hade säkert varit en guldgruva att ösa ur...
Skicka en kommentar